måndag 27 mars 2017

När jag började rycka loss hår som barn..

Vill först varna för att innehållet kan vara triggande för vissa av er som också har trichotillomani. Innehåller närbild på en hårrot.
Jag vet, det kan tyckas vara jättekonstigt för anhöriga, eller vem som helst annars. Men jag kan säga såhär: det är ungefär som att visa en chokladkaka till en chokladälskare som försöker dra ner på sockret.







Mitt första hårstrå drog jag loss från huvudet hemma i soffan framför TV:n. Det hade visats en reklamfilm för shampoo som handlade om hur bra det skulle verka från roten och ut. Jag frågade en av mina föräldrar om en hårrot verkligen såg ut sådär, ja det gör den var svaret. Föräldern drog loss några (eller ett) hårstrå från sitt eget huvud för att visa mig. Jag tyckte inte att det såg ut som i reklamen så jag tog från mitt eget huvud men fick inte med någon rot alls. Förstod ingenting.

Det var sommarlov, jag är ganska säker på att jag hade slutat 3:an eftersom att min lärare i 4:an var den första som fick reda på att mitt hår-ryckande var ett problem. Efter den där reklamfilmen så pillade jag med håret igen och drog loss flera efter varandra för att se om jag fick med någon hårrot. Mamma såg vad jag höll på med och sa till mig att sluta. Pappa såg också vad jag höll på med och gissa vad, han sa likadant. Den ena föräldern skulle senare skylla på den andra som hade visat från sitt eget huvud hur hårroten ser ut, vilket inte skulle leda någon vart. Bara dagar senare satt jag i en av gungorna i trädgården och pillade bort hår från benen, det var minst lika spännande som håret på huvudet.

Inför skolstarten hade jag minst en kal liten fläck mitt på huvudet i "virveln". Vi gick till frissan med mig för att klippa upp längden så att det inte skulle vara lika tungt och därför täcka över fläcken. Men tyvärr så hade mitt "dåliga beteende" eskalerat under sommarveckorna och när jag väl satt vid skolbänken igen kunde jag inte sluta. Fram till skolstarten hade jag också fått se hur mina hårrötter såg ut, ändå fortsatte jag att dra hår och jag kunde inte förklara varför. Jag skyllde aldrig på föräldern som visat mig en hårrot, jag skyllde däremot länge på reklamfilmen.


PHOTO CREDIT TO TRICHPICS @INSTAGRAM


Såhär ser roten ut för mig, stor som på bilden för jag tittar så nära på den. Därefter drar jag den mellan läpparna - den är kall och aningen fuktig. Efter bara en liten stund kan jag inte "använda" den längre för då har den torkat. Varje hårrot som ser ut sådär biter jag av och tuggar på en stund. Jag vet att risken finns att det kan samlas en "hårboll" i magsäcken, den där skräckbilden har jag sett. Men jag bryr mig inte? Och att det blir kala fläckar igen för jag fortsätter att dra loss hår, bryr mig inte. Ingen som gör det här medvetet tänker logiskt kring det här, rätta mig om jag har fel. Men att vara helt inne i det man pysslar med och bara noppra loss hår utlöser något lugnande i hjärnan som triggar belöningscentrumet. Att rycka håret är lugnande, det dämpar ångesten. Men framför spegeln därefter då man ser kala fläckar bara bli större och större ökar ångesten.

Och så är man fast i en ond cirkel.

MEN DET FINNS ETT LJUS I MIN TUNNEL! Jag är som sagt just nu fortfarande OKEJ med att jag rycker hår. Jag är okej med att vara flintis - jag ser faktiskt ganska så bra ut i det och jag blir accepterad för det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar